Det vore en överdrift att påstå att skidlivet gått som på räls för Värmlands bidrag i landslaget.
De senaste åren har varit fylld av motbackar, dock inte större än att Martin kunnat besegra dem och komma tillbaka med sin järnvilja.
Med sin positiva inställning och balanserade psyke har han alltid sett möjligheterna, hittat lösningarna och jagat ifatt formen.
– Utan det Militära landslaget hade jag aldrig varit där jag är nu. Jag har fått en enorm uppbackning av Försvarsmakten med suverän sparring och bra service. Precis vad som krävts för att hänga med i svängarna, berömmer Martin Larsson som fortfarande tillhör det Militära landslaget.

Inför förra säsongen visste han inte om konkurrensförmågan var fågel eller fisk efter ett struligt år. Det visade sig snart att den 28-årige Arvika-grabben fått luft under vingarna igen. Världscupstafetten i Gällivare gick kanon.
Svenska folket fick en ny favorit när Martin krigade i täten på startsträckan med urstark stakåkning i Dundret-terrängen.

Sedan den dagen har Martin Larsson varit bofast i A-landslaget. Individuellt kom han sjua på 15 km klassiskt vid världscupen i Otepää, 14:e i Kuusamo, 1:a i Skandinaviska Cupen i norska Gjövik, 5:a på SM 15 km fritt och fick av Inge Bråten förtroendet att åka både stafetten och femmilen i VM.
– En dröm gick i uppfyllelse, att få åka första sträckan i ett VM, palla med trycket och få med sig ett brons var en fantastisk upplevelse och ett kvitto på att jag kan hävda mig på hög nivå, när allt är hundra procent.
17:e platsen på femmilen var även det starkt. Anders Södergren kom undan med nöd och näppe som bäste svensk (14:e).

Nu väntar en ny säsong.
Och Martin har haft en jobbig sommar, för att inte säga urusel.
– Först var jag krasslig i sex veckor…och sedan fyra till. Nej, det har inte varit någon optimal föreberedelse. Långt ifrån. Och när jag tränat har det gått grymt tungt. Jag har inte kunnat pressa kroppen och få upp nån puls alls att tala om.

Låter inte bra?
– Nej, men faktiskt har de senaste tre veckorna fungerat bra. Stora framsteg är gjorda och bara känslan av att närma sig något som liknar en normal form är störtskön. Ett mentalt lyft!

Enligt rapporter från Bruksvallarna åkte du starkt i testloppet. Är det sant?
– För första gången på länge fick jag ut lite kraft. Jag kunde ta i under testloppet och fick upp pulsen på en skaplig nivå.  Nu tror jag att det kan bli världscupstart i Beitostölen, trots allt. Det är möjligt…

Men du har mycket kvar att jobba med?
– Jag behöver en längre period med god träning och rejäla intervallpass där spjälkningsmotorn kopplas på. Får jag till ”trimningen” kan det bli en bra vinter. Den mängdträning jag lagt ner de senaste åren ligger fastgjuten som ett fundament i kroppen. Jag tror att jag kan få retroaktiv betalning för det jobb jag lagt ner.

Du var Vasaloppstvåa 2005 efter Oskar Svärd. Blir det nåt långlopp i vinter?
– Ja, minst ett. Vilket vet jag inte idag. Det beror på vilken säsongsstart jag får och hur mycket världscup det blir. Helt säkert är att jag inom något år tänker göra en satsning på långloppscirkusen, det ser jag fram emot. Och det ska inte bli vid 37 år fyllda, utan medan jag har nåt att komma med.

Är du heltidsproffs?
– Nej, jag pluggar på halvtid och läser olika kurser inom juridik och ekonomi på högskolan Falun/Borlänge. Med gamla beräkningen har jag tagit 160 akademiska poäng och med den nya 240! En ingenjörsutbildning är bärgad.

Du bor i Borlänge, tävlar för Arvika, har sommarstugan i Skillingmark och sambon i Stockholm. Hur hinner du med att vara överallt?
– Det handlar om planering, det är jag nog rätt bra på. I Stockholm har jag tränat ganska mycket på Mälarhöjden. Jag fungerar bra att leva i kappsäck, men visst är det skönt att få vistas hemma i lägenheten i Borlänge där alla grejer finns.

Hur har du tacklat motgångarna?
– Genom att jobba mentalt och inte haka upp sig på saker och ting. Max 24 timmar tillåter jag mig att älta något negativt. Går det över den tiden börjar jag bearbeta mig själv. Numera mest av egen kraft, men jag har tillgång till en mental coach,  Per Bjergestam i Karlstad. Jag ringer honom allt mer sällan. Han finns där i alla fall. Och det är skönt att veta om man vill prata ut om något som inte känns bra.

Du utvecklas gradvis år efter år. Förklaring?
– Att jag blir äldre och äldre, hårdare och hårdare. Viljan och motivationen finns där och jag känner att lopp som det i Otepää inspirerar väldigt mycket. Världscuppallen är liksom inom räckhåll. Jag tror att jag kan vara ett gott exempel för många andra duktiga skidåkare i Sverige att kämpa på. Är man tillräckligt envis så lyckas man. Kunde jag ta VM-brons i stafett så kan flera på min nivå i Sverige göra det, garanterat.

Hur är det att tävla för Arvika IS?
– Jag trivs utmärkt med det. Föreningen hade 100-årsjubileum nyligen och jag utsågs till hedersmedlem. Det känns stort för mig, hedrande.

Sover du med VM-medaljen under kudden?
– Nej, jag tar fram och tittar på den ibland. Men den förvars i ett vapenskåp någonstans i Sverige.

Hur länge kommer du att satsa på skidor?
– Tidigare har jag sagt Vancouver 2010. Nu känns det som det kan bli något år till faktiskt, jag lever ett spännande liv och det är kul. Särskilt när man är frisk och man får ut max ur kroppen. Då är det underbart att vara skidåkare.

Martin Larssons hemsida