Förra lördagen var jag i Bruksvallarna och jobbade med stugan. Plötsligt kände jag att allt inte stod rätt till.
Det gjorde ont bakom revbenen och lät konstigt, ett ljud jag inte hört sedan hösten 2001 då jag tränade som mest inför OS i Salt Lake City några månader senare.
Men signalerna den här gången fick inte larmet att gå direkt. Det var till att börja med mest en obehaglig känsla av att något var galet och utlöste ett missljud.
På måndagen tränade jag 2,45 tim rullskidor och det kändes ganska okej. Jag flåsade lite mer än vanligt, precis som man kan göra efter en längre tids förkylning.
När jag kom hem på måndag kväll berättade jag för min sjuksköterskeutbildade fru Elisabeth om mina reaktioner.
Lisa tog mig med till Östersunds sjukhus. Hon lät mig inte fundera en sekund till.
Röntgen gav besked: Lungan var punkterad (Pneumatorax). Med en grov nål försökte läkarna suga ur luft som hamnat i lungsäcken. Resultatet var först nedslående.
På tisdag morgon hade lungan sjunkit ihop ännu mer. Då satte sjukhuspersonalen in stora stöten.
En slang borrades in mellan revbenen till lungsäcken och jag rullades in på intensivvårdsavdelningen.
I den miljön kan man inte bli annat än ödmjuk. Folk kämpar för sina liv. Personalen kämpar för patienternas liv och hälsa. Med mig var det ingen fara på taket. Men kontrasten total. Från att ha åkt nästan tre timmar rullskidor på måndag morgon till att ligga på intensivvårdsavdelningen på onsdag…
Många tankar hann surra genom mitt huvud. Hur allvarlig var pyspunkan? Hur många veckor skulle jag behöva vila? Blir jag bra över huvud taget?
Utsugningen av luft från lungsäcken gick bra. Slangen satt i min kropp åtskilliga timmar. Jag kunde röra mig några meter från sängen till toaletten.
På midsommaraftonens förmiddag skrevs jag ut från sjukhuset. Ett återbesök väntar på måndag.
Läkarna säger att jag med största sannolikhet kan börja träna igen till veckan, att läkningen och operation luftutsugning lyckats. Jag kan bara tacka högre makter, Lisa och personalen på Östersunds sjukhus för att jag snabbt är på benen och fräsch igen.
Något läger i Torsby med landslaget blir det inte för mig till veckan. Jag kör igång i ett lite lugnare tempo, allt för att känna mig hundra procent säker på att den lagade punkteringen håller tätt.
Jag mår bra och firar midsommar med hundarna Alfons och Nils. Lisa jobbar kvällsskift på sjukhuset där jag nyss varit och fått erfara vilket fantastiskt arbete man gör där.
Stort Tack till läkare och personal!