Till Bruksvallarna kom Sandra Hansson med sina föräldrar Kjell och Mona som serviceteam.
Hon testade banorna på fredagen, spände på sig skidorna och överraskade alla med en sjundeplats i lördagens klassiska lopp över 10 km.
Insatsen blir inte sämre av att Sandra Hansson kom till start i princip helt utan skidträning.
– Jag har gjort nån runda i Torsbys skidtunnel, det är allt. Men takterna sitter tydligen i, säger Sandra på telefon från Oslo där hon bor och jobbar.
För sju år sedan rankades hon som etta i äldre juniorklassen i svensk Skidsport. Tillsammans med kvartetten Lina Andersson, Carin Holmberg och Mariana Handler vann Sandra JVM-guld i stafett och hon vann även de individuella JSM-gulden på 30 km och i sprint.
Men på sommaren fick hon stora problem med magen efter ett träningsläger i norska Sognefjäll.
Trots medicinering och vila blev hon inte riktigt återställd. Försöken att komma tillbaka slutade bara med ideliga bakslag.
Sandra Hansson tvingades ge upp karriären 2001. Istället började hon kanalisera sin energi på studier. Hon läste till civilekonom och fastighetsmäklare, samt gjorde en halv sjukgymnastutbildning.

Motionerade
– Jag motionerade lite under studietiden, gick på gym och körde spinning, men tränade inte skidor på fyra år. Julen 2005 firade familjen i Idrefjäll och då gjorde jag ett träningspass. Det kändes överraskande bra. Och kul var det av bara den!
Vintern 2006 åkte Sandra några mindre tävlingar i Dalsland. Det gick över förväntan och i vintras vann hon Skinnarloppet och kom fyra i Vasaloppet, distanserad med fem minuter av vinnaren Elin Ek, IFK Mora SK. Sandra Hansson ledde faktiskt Vasaloppets damklass i Risberg!
– Nu drömmer jag om att kunna komma tillbaka till den absoluta toppen. Som människa känner jag mig starkare än någonsin och åldern tror jag snarare kan vara en fördel än en nackdel i en nysatsning. Jag har ju min utbildning klar, har fått livserfarenhet och en motivation som aldrig förr.

Du vill alltså tillbaka?
– Ja, visst! Men det går aldrig att nå toppen om jag ska jobba och kämpa på för mig själv. Jag behöver uppbackning. Uddevalla IS är en liten klubb med begränsade resurser. Som det ser ut idag vill jag gärna tävla i Skellefteå om två veckor, men dit är det 110 mil från Oslo och en halv förmögenhet i omkostnader.

Faller det på ekonomin?
– Ja, det blir för dyrt. Vi får se om något händer, men som det ser ut för dagen blir det för kostsamt. Jag skulle gärna vilja åka till Sjusjön till helgen och träna på snö, men även det kostar pengar. Här i Oslo är det barmark. Så jag får vackert snöra på mig löparskorna och kuta en vända i Nordmarka-terrängen.

Det måste kännas frustrerande?
– Grymt! Jag tittar ut genom kontorsfönstret, solen lyser och himlen är klarblå. Jag vet att mina konkurrenter tränar på snö i Sverige. Det känns tufft att konstatera. Jag får dock göra det bästa av situationen och hoppas på snö i Oslo.

Hur mycket barmarksträning har du i kroppen?
– Jag försöker hinna med 7-8 timmar i veckan. Det blir för det mesta ett pass efter jobbet och lite mer på helgerna. Jag älskar skidåkning och tror att jag kan nå långt om jag bara fick mer tid och resurser till träning.

Du kan tänka dig att satsa halvtid eller heltid?
– Jag vill satsa det som krävs för att komma till OS i Vancouver 2010 och VM i Oslo 2011. Att få tillhöra ett lag, som det Militära landslaget, vore ett lyft. Dom har ju en så härlig stämning och kan peppa varandra. Dessutom behöver jag få en tränare som bollplank, hjälp med vallning, drickalangning och allt det som hör till tävlingarna. För att lyckas är det också viktigt att tillhöra en klubb eller lag där det finns fler som satsar.  

När tävlar du nästa gång?
– Det blir nog Norska Cupen på Sjusjön 7-8 december. Det viktigaste nu är ändå att få några mil skidor i benen och några fartpass. Då tror jag det kan gå betydligt snabbare i spåret än det gjorde i Bruksvallarna.