Klockan är 05,00 på tisdagsmorgonen och Lasse vaknar till andra dagen av Helvetesuken hemma i Glada Hudik.
Han drar på sig jobbarkläderna, hivar i sig en kopp kaffe och drar ner till Sportmarkets lager två kilometer bort.
En timme senare är bilen fullastad med banderoller, pjäxor, skidor, stavar och muggar som ska användas på Jamtli i Östersund där Fischer bjudit in media till presskonferens och middag på kvällen.
Efter ett fem minuter långt depåstopp hemma i Sanna, och ytterligare en kopp kaffe, styr han ut på E 4:an vid Hammering.
Den tidigare VM-guldmedaljören i skidorientering är inte känd för att ta det lugnt i något sammanhang.
Inte den här dagen heller.
Jag tar ett fast grepp i handtaget på passagerarsidan och spjärnar emot med båda benen mot golvet.
Det vore en överdrift att påstå att resan till republiken Jämtlands huvudstad är en njutning.
Tvärtom.
Det är närmast en mardröm.
Telefonen ringer oavbrutet hela resan, rena rama terrorn, och radarvarnaren fram på instrumentbrädan tjuter som en stucken gris
– Bra att ha, skrattar Lasse som mistat körkortet mer än en gång.
Stöde, Torpshammar, Fränsta, Ånge och Bräcke passerar revy utan att vi knappt hunnit prata med varandra.
I höjd med Gällö varvar chauffören ner lite.
– Vi håller tidsschemat! Bra!

Hur många mil kör du på ett år?
– Cirka 8000! Det blir mest på hösten, då bor jag nästan efter vägarna för att hinna med alla utbildningar, kurser, träffar och mässor. Man kan säga att oktober och november är de intensivaste. Jag jobbar jämt, men det gör även mina kollegor på Madshus och Atomic. Inflationen av skidträffar börjar dock mattas. För att vi ska få ihop logistiken händer det att vi samarbetar. I kväll skulle jag egentligen ha hållit tal i Jönköping. Det bytte jag bort med John Wikman på Madshus.

Vilken arbetstid har du?
– I oktober och november är det mellan 300-400 timmar i månaden. I dag blir det 18 timmar. Det är för oss i leverantörsbranschen som för de aktiva elitåkarna. Nu måste man ligga i om det ska bli resultat i vinter.
Framme i Östersund lastar Lasse snabbt ur bilen, sammanträder med sina kollegor Tanja Winterhalder och Gerhard Urain och dricker ännu kopp kaffe. Sen bär det av till Jamtli för urlastning och upp till ÖSK-stadion för att närvara ett par timmar på det internationella skidjournalistmötet Forum Nordicum.
Lasse känner de flesta av de 80-journalister som finns närvarande och bjuder på stående fot in dem till kvällens presskonferens.
Klockan 19,00 är allt klappart och klart på Jamtli. Charlotte Kalla, Anders Södergren, Björn Ferry, Mathias Fredriksson och Emil Jönsson presenteras och innan Kjell-Erik Kristiansen intervjuar kvintetten har Lasse ordet.
– Fjolårets snöfattiga vinter har satt sina spår i skidförsäljningen. Det är tufft, men vi jobbar på som vanligt och bearbetar marknaden i hela landet…
En snabbmiddag avrundar vistelsen i Östersund. Vi lämnar Storsjöns strand klockan 22,00. Två timmar och 17 minuter senare är vi 27 mil längre bort. I Hudiksvall!
– God natt, säger Lasse! Om fem timmar åker jag till Göteborg!
När en dödstrött reporter vaknar klockan 09,00 på onsdagsmorgonen ringer Lasse Jonsson.

Vad gör du?
– Håller på vakna!

Vart är du?
– Passerade nyss Västerås!
– Herregud…
En ny skidträff inleds på eftermiddagen och pågår till sena kvällen. Torsdag morgon går turnén vidare till Malmö. Vid midnatt till fredag är Lasse i Stockholm. På lördag eftermiddag lämnar han Stockholm och åker hem till Hudiksvall för att packa om bilen. På söndag vallar han skidorna åt dottern Sofie vid Oktobersprinten i Mora. Efter tävlingen styr han kosan mot skidtunneln i Torsby för att träffa landslagsåkare…
Från Torsby bär det iväg hem till Hudiksvall. Kontorsarbete. Därefter Göteborg igen, Umeå,  Uppsala, Sandviken…

Hur orkar du?
– För att jag tycker att jag har ett roligt jobb och för att det bor en tävlingsmänniska inom mig. Varje dag är en utmaning!

Du var på tal som förbundskapten i våras! Grämer det dig att det inte blev så?
– Nej, jag ser alltid framåt och tar dagen som den kommer. Jag hade en plan för landslaget och träffade Per-Åke Yttergård vid ett tillfälle. Men det är inget jag funderat på sedan min namn på tapeten. Det var i och för sig hedrande att förekomma i diskussionen, en bekräftelse på att det finns aktiva som värderar mina kunskaper.

Blir du aldrig trött?
– Det har jag inte tid att bli, men visst skriker det i kroppen ibland. Vissa veckor lever jag på MacDonald´s och kaffe. Osunt och föga hälsosamt. Jag känner också att kroppen tar stryk i rygg och leder. Formen är fjärran från 80-talets aktiva dagar, men man är ju inte tjugo år längre heller…

Tränar du något?
– I princip aldrig. Det händer någon gång på våren då familjen firar påsk i Bruksvallarna. Då njuter jag av att åka skidor själv.
Naturligtvis är Lasse Jonsson även djupt engagerad i Hudiksvalls IF. Han är senioransvarig och ser till att Björn Lind och Peter Larsson får det dom ska ha. Service! När HIF tvingades flytta SM-tävlingarna i sprint förra året till Åsarna, hade Lasse ett finger med i det mesta som hände.

Vad gör du när du vilar upp?
– En god middag hemma med familjen och ett glas vin är skönt. Får jag dessutom en timme på soffan med Expressen och en påse ostkrokar, ja då är jag snart redo att ta mig an en ny helvetesuke. Det här är en livsstil så länge man orkar.