Bengt Stattin, Lars Selin, Joakim Abrahamsson, Magnus Ingesson och chefen Gunde Svan styr A-landslagen i Sverige.
Åge Skinstad, Egil Kristiansen, Vidar Löfshus, Ulf Morten Aune och Morten Aa Djupvik styr de norska herr- och damtrupperna.
Ingen kvinna anses kvalificerad för någon framskjuten tränarroll i vare sig Norge eller Sverige.
Det känns mycket underligt.
Jag tror att landslagen skulle behöva en eller flera kvinnor i ledningen, inte minst för tjejernas egen skull.
En kvinna förstår säkert bättre hur en kvinna fungerar, än en man.

I Norge rasar debatten om slankning, att landslagstjejer bantar och tränar med så späda kroppar att de bränner ut sig.
Flera tidigare stjärnor som Bente Skari och Inger Helene Nybråten har påkallat faran via brev till media. Den manliga ledartrojkan har viftat bort det eventuella problemet och sagt att det inte förekommer någon slankning.
Sprintåkaren Öystein Pettersen gick nyligen ut i media och lyfte frågan om slankning, att den bör tas på allvar.
Det är uppenbart att inte allt står helt rätt till i det norska damlagen, att tjejerna ligger på bristningsgränsen.
Med en kvinnlig ledare tror jag att det skulle bli en mer öppen och förtroendefull dialog med åkarna.

Cirkus Björgen
Cirkusen runt Marit Björgen är rena farsen. Är hon utbränd eller inte? Ska hon fortsätta att underkasta sig Svein Tore Samdals fakirträning? Under NM var svaren motstridiga. Landslagets läkare sa att Marit skulle ta det lugnt, att kroppen inte svarade på träningen och att en start på Granåsen var mycket tveksam. Egil Kristiansen gav nationalikonen arbetsuppgifter som innebar att Björgen skulle genomföra jaktstarten med olika delmål på vägen. Björgen sa själv att hon inte kände sig pigg.
Hur det gick?
Björgen åkte och vann!
Hon gav Vibeke Skofterud, som dagen innan hävdade att Samdal höll på ödelägga Björgen med sin träning, svar på tal.
Fortsättning lär följa.

Hur Marit egentligen mår vet hon bara själv. Klart är i alla fall att hon lägger mycket energi på att försvara Samdals metoder och att även norska Olympiatoppen fått en släng av sleven från Björga gård i Rognes.
Det känns i alla fall som att den norska ledningen är inkonsekvent i hanteringen av Björgen. Med en kvinnlig samtalspartner tippar jag att cirkus-Björgen varit mer begriplig. Och att Marit själv känt större trygghet i sitt elitidrottande.

Generationsväxling
I Sverige som i Norge är det lite av generationsväxling. Nu hetsar alla upp sig på Charlotte Kalla, 20, och Anna Hansson, 21. Två fantastiska skidåkare som bara är i lindan av sina karriärer.
Kraven på dem ökar i takt med framgångarna och det påverkar givetvis deras liv, precis som det gjort för Björgen.
Jag skrev 1997 boken ”Medaljens baksida” tillsammans med Marie-Helene Westin Östlund som också slog igenom som 20-åring när hon blev världsmästarinna i Oberstdorf 1987. ”Billan” gav en skakande skildring om hur saker och ting höll på bryta ner hennes självkänsla och självförtroende.

Efter Lahti-VM 1989 hängde hennes karriär på en skör tråd. Ett miljöombyte och en omstart i Hudiksvall räddade henne sannolikt kvar inom idrotten och hon kunde komma igen och ta VM-silver på 10 km (f) i Val di Fiemme 1991.
Bland Billans kompisar i landslaget fanns de några som inte alls mådde bra under 1980-talet på grund av att manliga tränare mer eller mindre uppmanade tjejerna att gå ner i vikt och bli slankare.
Skidåkare har också ett privatliv. Och jag inbillar mig att en kvinnlig ledare med livserfarenhet kan bidra med mycket även i sådana samtal.

I Sverige har Lina Andersson, Anna Dahlberg, Sara Lindborg och Britta Norgren haft en problemfylld inledning av säsongen. De har inte kunnat gå till sina jobb på grund av förkylningar och annat.
Jag hoppas de får det stöd de behöver både i och utanför skidspåret, att de inte bara är intressanta för förbundet när de är i form och kan åka världscup, OS och VM. Man kan också ställa sig frågan om det är otur eller ett samband i det faktum att fyra av våra bästa tjejer drabbats av det ena bakslaget efter det andra.

I Sverige finns många duktiga kvinnliga tränare och ledare. Cathrine Engman, juniorlandslagstränare, är ett exempel. Sara Nordahl på skidgymnasiet i Mora och Karin Öhman i Gällivare är två andra.
I Norge är förbundets generalsekretare en kvinna. Hon heter Kristin Felde. Om jag vore henne skulle jag genast tillsätta en kvinnlig tränare/ledare i landslagsorganisation. Någon tvekan om vem det skulle vara är det inte från min sida. Hilde G Pedersen, 43, och norsk mästarinna förra veckan på 10 km fri stil är som klippt och skuren att bli en länk mellan manliga tränare och kvinnliga utövare.

Gör GP till tränare
Hilde G har en unik erfarenhet och hon har också påtalat problemet om slankning inom det norska damlagen. Själv hoppade Hilde G Pedersen av längdåkningen på 1990-talet på grund av hetsiga ledare som såg sina ideal. Hon kom tillbaka som tvåbarnsmor till VM i Val di Fiemme 2003. I Turin 2006 blev hon den äldste olympiska skidmedaljören någonsin, drygt 41 år gammal.
Idrottsglädje är Hildes ledord.
Det är det som ger resultat.
Glädjen i att träna och tävla på sina egna villkor.
Och inte andras.

Torbjörn Nordvall, redaktör langd.se