Gunde sitter i sin skrubb hemma i skidriket Dalarna och försöker få ihop pusslet, den framtida landslagsorganisationen.
Han har inlett sitt jobb övertygande.
Med handlingskraft såg han till att utnyttja klausulen som fanns i kontrakten med alla tränare och vallare.
Samtliga blev uppsagda.
Jag gillar verkligen inte den kompetensslakt som pågått inom Svenska Skidförbundet under större delen av 2000-talet.
Tvärtom känner jag mig bedrövad av att ha fått uppleva när än den ena, än den andra duktiga individen jagats ut i kylan eller fått sparken.

I dag är Sverige världens bästa kompetensförsörjare för andra nationer. Starka, duktiga, utbildade ledare och vallare med lång internationell erfarenhet har misshandlats.
Om jag inte räknat fel har Sverige 16 ledare och vallare i konkurrerande nationer.

Skidförbundet har pratat om långsiktighet, visioner och kontinuitet.
Av detta har det bara blivit en enda sörja.
Ledarskapet i Skidförbundet har saknat tyngd.
Och tålamodet har varit ungefär lika med noll.
Om den sittande ledningen 2005 haft ett uns bollsinne och inte rusat iväg i blindo hade Sverige haft ett framgångsrikt och omtyckt ledarteam idag.
Men Per Erik Rönnestrand skulle sparkas till varje pris.
Han skulle till och med förnedras.
”Peken” fick sparken dagarna innan världscupsprinten i Göteborg och finalerna i Falun. Ingen ville lyssna på hans utvärdering av säsongen, höra hans syn på hur det fungerat och vad som skulle kunna göras bättre. Dåvarande landslagschefen Anders Bergström gav honom kalla handen.

Ola Rawald kände av sveket mot ”Peken” och efter OS 2006 lämnade även han Sverige för Kina. mathias Persson och Robin Johansson försvann även de och kvar från den framtidskvintetten blev bara Jocke Abrahamsson som framgångsrikt lotsats damlaget de senare åren.

Som av en händelse har nu ”Peken” bestämt sig för att lämna förbundskaptensuppdraget i Kina. Ett jobb han haft i tre år.
Jag har jobbat med ”Peken” på nära håll och känner hans kvaliteter bra. Han är utbildad, driftig och allsidig. Dessutom har han lätt för att prata och möta media i med och motgång.
Det jobb han gjort i Kina är en ny värdefull erfarenhet där han i princip haft totalansvar för längdlagets ekonomi, vallning, träning och utbildning. ”Peken” har stått i köket och gräddat pannkakor, haft sitt och fru Ingelas hem som ett Kines-hotell och skjutsat sina adepter land och rike runt för att ge dem bästa möjliga  träningsförhållanden till lägsta möjliga kostnad.

”Peken” har rest ett 20-tal gånger tur och retur till Kina, diskuterat träning och ekonomi med provinsledare, förbundspampar och sponsorer. Lett föreläsningar, lärt sig kinesiska, överfört västerländska träningsmetoder till öst, varit jourhavande medmänniska åt aktiva och skapat ett landslag på frammarsch mot VM i Liberec 2009 och OS i Vancouver 2010.

”Peken” är ett av de namn som herrlandslaget fört fram som kandidat efter Bengt Stattin.
Det vet Gunde.

”Peken” behövs i svensk längdåkning.
”Peken” behövs i Svenska Skidförbundet.
Han har kunskaperna, erfarenheterna, kontakterna och de ledaregenskaper en förbundskapten behöver. Hans främsta egenskap är kanske den som organisatör.
Med Gunde och ”Peken” i täten för landslaget tror jag att längdlandslaget kan andas morgonluft.
Så, Gunde! Ring ”Peken”!

Med ”Peken” i laget tror jag att Ola Rawald kan knytas närmare längdlaget och bidra med sin spetskompetens inom såväl teknik som fysiologi.
När Ola, ”Peken” och Mathias Persson ledde landslaget 2002-2005 var Sverige ledande i sprint och en av världens bästa längdnationer.
I år kom Sverige sexa i nationscupen.
Vi har inte längre något initiativ.
Däremot har vi några världsstjärnor som Emil Jönsson, Charlotte Kalla och Anders Södergren och en stark bas i klubbar, distrikt och skidgymnasier.

Gunde säger när jag pratar med honom från Hochfilzen att han vill maximera landslagsorganisationen.
Han kan göra det med ”Peken” som en pusselbit. Var ”Peken” exakt ska placeras kan Gunde fundera vidare på.
I min värld skulle Gunde själv kunna ta på sig rollen som förbundskapten och överlåta landslagschefsjobbet till ”Peken”. Men det fordrar förstås att Gunde verkligen vill jobba nästan dygnet runt, året runt.

Jag vet att Gunde åtnjuter stor respekt hos många för sitt sätt att nu försöka formera ett svenskt  Dream Team på ledarsidan.

Uppsägningen av Stattin, Selin, Abrahamsson, Ingesson och vallarna är det mest uppseendeväckande drag en svensk skidledare gjort vad jag kan minnas.
Det kan vara genialiskt.
Eller idiotiskt.
Men det måste bli slut på cirkus längdlandslaget, det får inte fortsätta vara så att nya tränare och kaptener tillsätts utan att ge dem rätt åkriktning och stöd.

Jag tycker synd om ”Peken”, Inge Bråthen och Bengt Stattin som sedan 2002 varit inne i förbundets tumlare och gjort sitt yttersta. Men som lämnats helt åt sitt öde när det bränt till. När åkarna missnöje riktats mot landslagsledningen.
I skid-Sverige råder det ingen hemlighet att Bengt Stattin är en alldeles utmärkt tränare.
Det har Bengt bevisat i årtionden.
När Bråthen fick gå skulle förbundet ha en tränare. Åkarnas namn, däribland Lasse Jonsson, togs inte på allvar.
Herrlagets åkare argumenterade för en duktig organisatör, fixare och ledare som kunde skapa en god lagkänsla.
Stattin tog jobbet i tron om att han skulle vara tränare.
Det slutade med avhopp till Team Mekonomen, infekterade bråk och motsättningar.
Stattin ska inte hängas för sitt jobb.
Förbundet får ta sitt ansvar.
Man kan inte säga ett och mena ett annat.
Och man kan inte alltid tillfredställa alla aktivas önskemål.

Ledarskapet måste bli tydligare och klarare.
Nu har Gunde chansen att bygga framtidens lag. Ingen sätter sig på Gunde, han är mannen att styra den svenska skutan på rätt köl. Jag tror och hoppas verkligen det. Dala-Järnas 46-årige skidkung har alltid haft en abnorm resultatfokusering.
Som ledare för det svenska landslaget tänker han inte sitta passiv och rekrytera mindre bra. Endast det bästa är gott nog för Gunde, om jag känner honom rätt.