ÅTERBLICK: Ernst Alms krokiga väg till att bli Vasaloppets första vinnare

av martenlang • 27.02.2023
På söndag är det dags för Vasaloppet. Den 99:e gången i ordningen. Premiärvinnare 1922 blev Ernst Alm. Här är storyn om den bitvis krokiga vägen till den ”påkastade” lagerkransen, men för att citera huvudpersonen: ”så rysligt märkvärdigt var det väl inte. Någon måste ju vinna”.
På söndag är det dags för Vasaloppet. Den 99:e gången i ordningen. Premiärvinnare 1922 blev Ernst Alm. Här är storyn om den bitvis krokiga vägen till den ”påkastade” lagerkransen, men för att citera huvudpersonen: ”så rysligt märkvärdigt var det väl inte. Någon måste ju vinna”.
På söndag är det dags för Vasaloppet. Den 99:e gången i ordningen. Premiärvinnare 1922 blev Ernst Alm. Här är storyn om den bitvis krokiga vägen till den ”påkastade” lagerkransen, men för att citera huvudpersonen: ”så rysligt märkvärdigt var det väl inte. Någon måste ju vinna”.

Vi blickar bakåt i almanackan. Och faktum är att vi måste bläddra rejält. Närmare bestämt etthundraett år och ytterligare sisådär två och en halv vecka. 

Det var då; i en tidningsartikel den 10 februari 1922 som tidningsmannen Anders Pers i Västmanlands Läns Tidning lanserade idén om Vasaloppet. Detta under rubriken: ”Ett nationellt skidlopp”.

Några veckor senare fattade IFK Moras styrelse beslut om att genomföra loppet, och ytterligare två veckor därefter (19 mars) startar det första Vasaloppet. En förutsättning för att kunna genomföra loppet var att Dagens Nyheter ställde upp med 1 000 kronor som ett anslag för att IFK Mora skulle ”kunna anordna tävlingen i stor stil”. DN hade under vintern tagit de svenska skidåkarnas parti i en ganska infekterad debatt kring olika idrotter och blev således Vasaloppets första sponsor.

Den legendariske sportjournalisten Sven Lindhagen var en som tvivlade på att Vasaloppet kunde bli en stortävling. Men han mindes senare det första Vasaloppet och vad som gjorde att loppet blev en succé: ”Priserna garanterade i sitt överflöd och överdåd Vasaloppets framtid.”, detta enligt en artikel av Lars Ingels i tidningen Vasalöparen.På bara tolv dagar hade arrangörerna fått ihop priser som tillsammans värderades till 11 000 kronor. Det motsvarar i nuvarande penningvärde drygt 300 000 kronor. Noterbart är dock att när det gäller Vasaloppet 1922 handlade om vandringspriser, exempelvis silverpokaler, och inte prispengar.

70 mil nordost om startplatsen vid Olnispagården i Sälen ligger västerbottniska Norsjö. Här bodde 22-årige Ernst Alm, nummer fem i en syskonskara på tio. Hans uppväxtförhållanden var enligt hembyn Hemmingens hemsida som för de flesta pojkar i Norrlands inland. Detta innebar tidigt deltagande i arbetet på gården och redan i 15-årsåldern var det dags att börja arbeta i skogen under vinterhalvåret. Ernst var också under en tid, tillsammans med några av sina bröder, rallare på Inlandsbanan. 

Redan tidigt stod det klart att det fanns skidåkartalang i Hemminge-pojken. 1921 blev han svensk lagmästare på 60 kilometer.

Enligt Norsjö skidlöparmuseum var han också tidigt ute när det gällde träningsmetoder. Alm ska ha bundit fast en roddbåt i en ungbjörk som var ”lagom eftergivlig” och skapade därigenom en motsvarighet till dagens roddmaskiner.

Inbjudan till premiärupplagan av Vasaloppet kom som bekant ut sent, och då ansåg sig hans klubb IFK Norsjö inte ha råd med att skicka några åkare till Dalarna. 

Lokaltidningen Västerbottens-Kuriren erbjöd sig dock, enligt Hemmingen.se, att bekosta resa för en Norsjö-åkare och en lyckad insamling senare innebar att det blev en trio Norsjöåkare i premiärupplagan.

Bortsett från segrande Alm var det tvåan Oskar Lindberg (som vann året därpå) och John Bergmark som blev 18:e. Detta innebar att Norsjö även vann lagtävlingen. 

Men det är en senare historia.

För det bara att ta sig till Sälen är en story i sig:

— Tåget söderut gick från Bastuträsk och farfar tog sig till dit med skidor. Det var en skidtur på flera mil, berättar Mattias Alm, barnbarn till Ernst Alm.

Norsjötrion anlände till västra Dalarna ett par dagar innan starten den 19 mars. 

Dagen innan start var det nummerlappsutdelning, obligatorisk läkarundersökning och dessutom filmades bilderna från starten (SE BILDERNA FRÅN LOPPET PÅ SVT:S ÖPPET ARKIV). 

Anledningen var att det inte fanns resurser att filma det ordinarie loppet, därför spelades dessa bilder in i förväg.

Morgonen efter den på film redan fångade starten, klockan 6.04 den 19 mars 1922 gav sig de 119 deltagarna iväg i riktning mot Mora (139 var anmälda och noterbart är att 117 deltagare gick i mål).

Och vi låter den 174 centimeter Ernst Alm ta oss igenom sina 7 timmar, 32 minuter och 49 sekunders väg till segern. Detta i ett citat från Mora Tidning (hämtat från boken Det stora äventyret av Pelle Marklund):

”Det här var den längsta bana jag åkt, och den var sannerligen krävande. På samma gång tror jag det var den trevligaste tävling jag deltagit i.

Starten gick fint. Föret var inget vidare, och nysnön isade under skidorna. Jag var inte med bland de bättre Mångsbodarna, där jag inte stannade för att vila. I Evertsberg åt jag, men inte lika länge som de övriga. I Oxberg förstod jag att jag fanns med i täten, och efter den kontrollen körde jag ifrån Strål Lars Eriksson och Jonas Persson.

Då trodde jag fortfarande att jag hade Hedlund och Lindberg (Per-Erik Särna Hedlund och Oskar Lindberg) före mig i spåret. Jag blev allt mera trött och hade inga förhoppningar om att nå dem. Nere i Selja fick jag höra att jag låg först och det gav mig nya krafter. Att hälsas av folket här i Mora var roligt, men tyvärr råkade jag knuffa till damen som kastade på mig lagerkransen”, sa Alm.

Damen som kastade på Alm lagerkransen var Therese Eliasson. 

Eliasson, iklädd Moradräkt, var vid Gustav Vasa-statyn på Vasagatan denna söndagseftermiddag och fick frågan om hon ville hänga en lagerkrans kring vinnaren. Sagt och gjort och konceptet kranskulla var fött.

Vid en senare intervju av Alm efter segern gjorde han en något kortare analys av sitt segerlopp och konstaterade han till signaturen ”Mr Jones” att:

– Det här var väldigt roligt, men så rysligt märkvärdigt är det väl inte. Man gör så gott man kan och någon måste ju vinna.

Jo, någon måste vinna.

I somras var det en minnesceremoni till minnet av Ernst Alms Vasaloppsseger. Detta hembyn Hemmingen, där bland annat tidigare Vasaloppsgeneralen Rolf Hammar deltog. Och det gjorde även barnbarnet Jakob Alm via länk:

— Vi träffade inte farfar och farmor så mycket. De bodde i Skelleftehamn men var och hälsade på oss ett par gånger. Men farfar var väldigt tystlåten, och berättade väldigt lite om sitt skidåkande, säger Jakob Alm.

— Farfar deltog ju även på OS i Chamonix 1924 och åkte in som sexa på femmilen där, men det var något som det tog ganska lång tid innan jag fick reda på. Men jag vet inte om det var ett tecken på det kynne som fanns vid den här tiden. En del av kulturen att inte göra sig märkvärdig, säger Mattias Alm.

Ernst Alm gick ur tiden 1980, detta vid en ålder av 80. Han hade då bortsett från sin historiska seger i Vasaloppet dessutom blivit den förste svenske mästaren på 20 kilometer (den distansen kördes bara tre gånger, efter uppehåll i fem års tid blev det återstart, men då som 15 kilometer, vinnare då? Lars Theodor Jonsson, Wäija-Dynäs IF). Alm vann dessutom 60 km individuellt 1924 (ändrades till 50 km 1927). 

Sex Vasaloppsmålgångar blev det, den sista 1930. 

Men i vintras var det dubbla bröder Alm som fanns med i startfältet när Jubileumsvasan avgjordes. Detta som en hundraårshyllning till premiären 1922:

— Vi hade redan för några år sedan pratat om att det skulle vara kul att åka när Vasaloppet fyller 100 år, och jag skulle säga att alla som åkte den där första gången förtjänar att hyllas. För har du åkt Vasaloppet en gång så vet du vilken utmaning och häftig grej det är. Sen kan man ju säga att detta var ett fint sätt att hylla farfar och på något sätt skapa lite kontakt med honom. Och att åka med motsvarande utrustning som de gjorde 1922 var verkligen ett sätt att få känna på hur sega och hårda de där premiär-vasalöparna var, säger Jakob Alm.

Tretton timmar och femtiotre minuter efter starten stakade två gånger Alm in på det upplopp där en annan Alm ett hundra år tidigare ”fått en lagerkrans kastad på sig”.

— Det var väldigt tufft att kasa runt på två och en halv meter långa skidor i fjorton timmar. Samtidigt var det en väldigt kul grej att göra tillsammans som bröder, och det var skönt att ha varandra och kunna stötta, och det var fantastiskt stöd längs banan. Sen var det väldigt jobbigt, men tanke att ge upp? Aldrig, säger Mattias Alm.

Texten publicerades här på langd.se första gången 15 juli 2022

Show sharing buttons

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

MEST LÄSTA

Fler artiklar

  • Ebba Andersson: ”Ett rykte är alltid ett rykte”

    Ebba Andersson är redo att ta sig an årets största utmaning. Ett VM på norsk hemmaplan med damernas bästa åkare genom tiderna på startlinjen.
    av Max Östlund
    03.11.2024
  • Självkritisk efter skadan: ”Vad dum jag är som går på samma miss igen”

    av Maja Eriksson
    02.11.2024
  • Team Næringsbanken Stora Enso – Pro Team presentation Säsong XVI

    av Langd.se/ Ski Classics
    02.11.2024
  • Trots hetsen – längdstjärnorna väljer bort tidig snö

    av Max Östlund
    02.11.2024
  • Ski Classics presenterar: Ski or Die Säsong II

    av Längd.se/ Ski Classics
    01.11.2024