Minns ni den smash-hittiga popstänkaren MmmBop med de unga amerikanska bröderna Hanson?
Nåja, det har gått tolv år sen sen dess. Och The Hanson Brothers blev aldrig mer än ett one-hit-wonder.
Och nu undrar förstås en del skidvänner om fjolårets vasaloppsvinnare Sandra Hansson går samma öde till mötes? En gång och aldrig mer?
Knappast.

”The Hansson Sisters”
Sandras odds är betydligt bättre än så. Och om vi vitsar till det lite och pratar om ”The Hansson Sisters” – alltså Sandra och hennes jämngamla namne, och tillika fjolårstvåan, Jenny – så är naturligtvis chansen mycket stor att det är just en ”hanssonska” som skär mållinjen först i Mora även i år.
Klart är att mycket har hänt sen den otursförföljda dalsländskan slog skidvärlden med häpnad förra året.
Och med tre dagar kvar till Vasaloppet är det hög tid att räta ut frågetecknen.

Hur är läget, det har varit ganska tyst om dig den här säsongen tills du slog till och vann Tartu Marathon i Estland före Hilde G Pedersen (se bilden)?
– Ja, jag har haft en mycket tuff säsong med sjukdomar. Jag trodde nästan att jag skulle glömma det här året och satsa mot nästa. Efter säsongsöppningen över fem kilometer klassiskt i Beitostölen då jag kom åtta och åkte jämnt med bland annat Kristin Steira så fick jag bihåleinflammation. Antibiotiken verkade inte och värre skulle det bli, en röntgen visade att det var helt tätt och en vecka senare blev det komplikationer när en artär i bihålan brast. Det blev ambulansfärd till sjukhus där läkarna hade svårt att få stopp på blödningen. Det blev till slut en ny operation tre dagar innan nyårsafton.

Jösses, var det någon fara för livet?
– Nej, inte så allvarligt men jag flrlorade en halv liter blod och det är klart man var skärrad. Läkaren såg om möjligt ännu mer skärrad ut när han inte lyckades stoppa blödningen.

Du har haft problem med körtelfeber också…
– Ja, förmodligen hade jag det i kroppen redan i Beitostölen. 16 januari fick jag beskedet, och den norske landslagsläkaren sa att det kunde ta upp till tre månader att bli frisk. Men redan två veckor senare var jag otroligt nog tillbaka och kunde tävla i König Ludwig Lauf. Jag såg det bara som ett sätt att få ett lopp i kroppen efter allt strul. Sammanlagt har jag missat tio veckors träning under säsongen, men kroppen svarade oväntat bra och jag var tvåa efter Jenny (Hansson).

Och i Tartu Marathon slog du till och vann.
– Ja, det var riktigt skoj och det märkliga är att jag hade samma sköna känsla i kroppen som i fjolårets vasalopp.

Hur kan du vara i sådan form trots de här problemen?
– Jag har ju flyttat till Oslo där jag bor och jobbar och har fått en ny klubb i Rustad IL. Det är ett jättebra gäng där jag kan vara med på många läger och det har gjort jättemycket för mig. Sen har jag stöd av Team Mekonomen och har dessutom kunnat vara tjänstledig under säsongen och satsat mer på skidorna. Det är egentligen först det här året som jag har satsat på skidåkningen och det gör att jag – hur märkligt det än kan låta efter tio veckors sjukdom – ändå känner mig starkare i år.

Det låter helt otroligt. Du var ju med i landslaget som junior, sen höll du ju upp med skidåkningen i flera år på grund av magproblem, och ändå finns du med i toppen efter bara ett tre säsonger med träning varav den sista riktigt seriöst…
– (skratt) Ja… jag har nog haft stor talang för det här, så det ska bli riktigt spännnade till nästa säsong om jag kan hålla mig frisk och fortsätta träna.

Du är ju bara i början av karriären, hur påverkar det dig att du startade satsningen så sent?
– För det första tror jag att jag uppskattar det mer, att man får perspektiv på saker. Just nu är det fantastiskt skoj med skidåkning. Sen känner jag ett lugn av att ha klarat av studier, att det finns något att falla tillbaka på. Det gör att jag har ett avspänt förhållande till idrotten och kan känna glädjen över att få känna mig frisk.

Varför blev det Norge?
– Jag kommer ju från Bäckefors i Dalsland, det är bara 20 mil från Oslo. Sen fick jag ju jobb där och erbjudandet från Team Mekonomen, allting har varit som en andra chans för mig med skidåkningen. De har också varit otroligt snälla och varma emot mig. Sen är det ju kanonbra träningsförutsättningar i Holmenkollen och Nordmarka med rejäla backar.

Håller du kontakt med några svenska tjejer?
– Nja… det är egentligen bara Lina Andersson, vi kamperade ihop i juniorlandslaget i 3-4 år innan jag tvingades lägga av. Vi håller kontaken och håller tummarna för varandra.

Du måste berätta om fjolårets lopp också?
– Jag tappade i början och fick släppa iväg Elin (Ek) och Jenny (Hansson), men efter halva loppet blev det blötare i spåren och mina skidor började att gå och jag kunde ta ikapp tre minuter på Jenny och vinna med fyra sekunder. Inte ofta man känner sådan flow. Efteråt kändes allting som en saga. Och det är också först efteråt som jag fattat hur stort Vasaloppet är. Jag tog mig inte till jobbet på tre dagar, det var helt kaos – som att vinna ett VM (skratt).

Hur känner du inför årets lopp?
– Det ska bli jättespännande, efter allt strul känner jag ingen större press på mig. Samtidigt har det känts bra på slutet och jag hängde med bra i Tjejvasan (tvåa efter Susanne Nyström, reds anm). Jag får känna efter under loppet hur det känns. Jag vet att jag är stark i andra halvan av loppet

Man ska väl inte förvånas av någonting när det gäller dig och den här säsongen…
– (skratt) Alltså, jag har ju alltid målsättningen är att vinna när jag ställer mig på startlinjen, men med tanke på allt som hänt skulle jag bli mycket förvånad om det blev så.

FAKTA
Namn: Sandra Hansson
Ålder: 28
Bor: Oslo (född i Bäckefors, Dalsland)
Familj: Mamma, pappa, bror.
Jobb: Controller, civilekonom.
Detta visste du inte om mig: Jag har talang för skytte och har tävlat i luftgevärsskytte. Och visst, jag har provat skidskytte så vi får se om det blir något mer, kanske till våren… Annars gillar jag heminredning och matlagning.