Tredje gången gillt kan man säga för den formstarke och offensive jämten med högkvarteret intill Vålådalens fjällstation där snön ligger djup och julstämningen infunnit sig.

Beitostölen och Davos blev ju inte av på grund av den där vådliga vurpan i spåren längs Ottfjällets dalgångar.  Många elitåkare har förmodligen fått ett mentalt spel om man brutit en stortå när tävlingssäsongen börjat.
Men inte Jerry Ahrlin.

Så här lät det när langd.se intervjuade honom timmarna efter läkardomen:

– Jag kan ju stå på benen. Och jag kan ju staka…det kan göra mig ännu starkare…

Jerry Ahrlin ser möjligheterna och får betalt för det. I går kväll när han kommit hem från Livigno ringde Bengt Stattin igen och erbjöd honom en nummerlapp i Tour de Ski:

– Det är ju hur stort som helst, ingen tvekan liksom. Klart jag ska åka Tour de Ski om Stattin vill ha mig med. Jag tycker det känns skitroligt!

Vad säger du om säsongsstarten?
– Omtumlande! Det har ju hänt grejer jag inte riktigt kunnat förutse i kristallkulan. Jag menar, att ha Stattin i luren tre gånger  på en månad och snacka landslagsuppdrag är ju inte direkt en långloppsåkare tänkt sig.

Var ligger hemligheten till din utveckling?
– Både Jenny (Hansson) och jag har blivit bättre traditionella åkare sedan vi inledde satsningarna på långlopp. Vi har blivit hårdare och tuffare och fått framgångar som lett till ökat självförtroende och bättre självkänsla.

Nåt mer?
– Jag försöker alltid se möjligheterna. Den brutna stortån vände jag till nåt positivt. Värdet av att stakåka Intersport Cup i Skellefteå och Vålådalen Classic var stort. Jag pumpade på så det värkte i arm- och magmuskler. Det hade jag igen i La Sgambeda, att smärtröskeln höjts.

Kan en skada föra nåt gott med sig?
– Absolut. Normalt nöter man på efter samma schema. En skada innebär att ett mönster bryts, vilket kan vara positivt. Alternativ träning kan ge en kick. Åtminstone har jag känt det så. Min grundfilosofi är att det mesta är möjligt och att det, trots skada eller sjukdom, alltid är någon som har det värre. Saker och ting måste sättas i ett perspektiv, annars blir det ju inte roligt…

Du har blivit en fantom i skejtåkning. Förklaring?
– Tja, fantom och fantom…jag har tränat på och så är jag nog ganska bra på att se och lära. I helgen låg jag länge bakom norrmannen Simen Östensen. Han åkte fantastiskt  bra. Lugnt och metodiskt i härlig rytm. Jag följde hans rörelsemönster och insåg att det går att åka fort utan att stressa, att låta skidorna göra jobbet liksom med hjälp av en rytm..Jag lärde mig lite av Simen och jag har lärt mig i rygg på andra också. Sedan vill det till att man är stark och i form..

Åtta tävlingar på tio dagar?
– Passar nog en långloppsåkare rätt bra. Vi är uthålliga och tål ganska mycket. Tror inte det blir några problem med återhämtningen.

Sprint?
– Jag räknar med att kunna åka fort i prologen i Nove Mesto över 4,5 km och skaffa mig ett hyfsat utgångsläge inför 15 klassiskt dagen därpå.  Första sprinten i Prag blir en utmaning, men jag har varit trea på en SM-sprint (2003) och gillar sprint, så det ska säkert gå bra.

Och i Italien får du avslutningsvis en nio kilometer lång uppförsbacke?
– Där kommer min skejtkapacitet att sättas på prov, men jag kör så hårt det går. I Tour de Ski finns bara en växel – den högsta. Återstår att se hur långt det räcker!

Hinner du återhämta dig efter touren inför Jizerska Padesatka, den andra deltävlingen i FIS Marathon Cup 13 januari?
– Jag överväger att stanna kvar i mellan-Europa och ta det lugnt istället för att resa fram och tillbaka. Det vinner jag både tid och kraft på.