OS blev ett berg- och dalbanemästerskap för Mona Brorsson. Hon petades i sprinten och jaktstarten men kom tillbaka och vann guld i stafetten. Här berättar hon om beslutet att inte vara nervös under sin OS-stafettsträcka; om ”pensionärsträningen” och om att hitta balansen mellan träning och återhämtning.

Ett mästerskap bjuder alltid på känslor. Men det finns mästerskap som sticker ut. Och ett av dessa är skidskytten Mona Brorssons OS i Kina i vintras.

Timmarna efter att hon åkt i mål som bästa svenska på det inledande distansloppet kom beskedet: ”Du åker inte sprinten”.

— Det var extremt tufft att få det beskedet där och då. Det innebar ju att jag missade även jaktstarten. Och beskedet kändes extra tufft då jag kände på distansloppet att jag är i bra form. Detta även om jag la upp det loppet lite för försiktigt vilket innebar att jag hade ”för mycket” krafter kvar på slutvarvet, säger Brorsson som blev tolva i distansloppet.

Tolfteplatsen innebar dock att hon säkrat en start i den avslutande masstarten på OS:

— Det var tuffa dagar på OS efter det där beskedet. Men jag fick väldigt fint stöd av Linn (landslagskompisen Persson) som jag bodde tillsammans med. Och det var ju en svår balansgång även för henne, som var glad för att hon skulle få åka men samtidigt stötta en lagkompis som var ledsen och besviken. Jag är väldigt tacksam att hon ställde upp på ett så fint sätt under den perioden. Anna Magnusson tog den sista platsen i sprintlaget, och jag ville ju verkligen att det skulle gå bra för henne och önskade henne lycka till trots min besvikelse. Jag ser det som en stor styrka i det här laget; att det finns utrymme för både glädje och besvikelse, säger Brorsson.

Gjorde detta att du blev ännu mer fokuserad fram mot stafetten?
— Jag ska helt ärligt säga att jag inte hade en enda tanke på stafetten. Jag hade enbart fokus på masstarten. För det var det enda jag visste att jag skulle få åka. Så under dagarna från distansen fram till stafetten hade jag säkert mentalt åkt 100 masstarter. Visst; jag förberedde mig för att kunna åka stafetten, men jag trodde inte att jag skulle göra det. Och jag såg det enbart som en bonus. Redan där och då bestämde jag mig för att om jag får åka en stafettsträcka så ska jag inte vara nervös. Och det höll jag, ler Brorsson som fick ett fint utgångsläge av Linn Persson och 32-åringen från Koppom i västra Värmland förvaltade detta på bästa sätt.

Hon sköt två gånger noll, och var den enda i den svenska guldkvartetten som inte behövde plocka fram något extraskott:

— Det har varit ståskyttet som varit emot mig på tidigare stafettsträckor, därför kändes det så bra. Att kunna komma in och skjuta fullt på ett så avslappnat sätt är något som jag är väldigt stolt över. Och det är givetvis en stolthet över att vi klarade det gemensamt. Det där stafettguldet kommer jag och vi alltid ha med oss, säger Brorsson som världscupdebuterade redan säsongen 2012-13 då hon åkte in som 71:a på sprinten i Holmenkollen.

Från säsongen därpå har hon varit hemmastadd i världscupen.

I vintras tog hon sin första pallplats i världscupen när hon blev trea på distansen i Antholz.

Nu har hon ställt om siktet mot en säsong där VM i tyska Oberhof är huvudmålet:

— Jag gjorde en del träningsmässiga förändringar till den senaste säsongen och det är det jag kommer att förfina ytterligare. Jag har sagt till Johannes (tränaren Lukas) att jag nu klivit in i pensionärsprogrammet, haha.

Pensionärsprogrammet; vad betyder det?
— Jag har gjort mycket träning under de år som jag gjort tidigare och det handlar om att träna lite färre antal timmar men med en högre andel kvalitet och så mer fokus på rehabilitering, stretching, rörlighet och yoga. För två säsonger sedan hittade jag inte balansen mellan träning och återhämtning. Till den senaste säsongen vågade jag vara lite piggare än vad jag varit tidigare. Jag är ju 32 år nu och då tar återhämtningen, oavsett om du vill eller inte, lite längre tid. Jag har valt att göra lite förändringar där jag i vissa fall väljer att springa i stället för att cykla, vilket innebär att jag får några färre timmar. Det blir mer effektivt, lite mer skonsamt samt att jag kan lägga fokus på återhämtning. Sen är det väldigt mycket träning ändå, men det handlar om att ha lite mer fingertoppskänsla och där har vi väldigt bra dialog och individuella upplägg även om vi precis som tidigare tränar väldigt mycket gemensamt, säger Brorsson.