Hon har tävlat på internationell nivå i både längdåkning och skidskytte. De senaste vintrarna har Anna-Karin Strömstedt varit expertkommentator för Viaplay. Här är Strömstedts tankar kring hur träningen förändrats över tid och vilka som är de största skillnaderna är mellan hur eliten i traditionellt och långlopp tränar jämfört med motionärernas träningsupplägg.

Hon har tävlat på internationell nivå i både längdåkning och skidskytte. De senaste vintrarna har Anna-Karin Strömstedt varit expertkommentator för Viaplay. Här är Strömstedts tankar kring hur träningen förändrats över tid och vilka som är de största skillnaderna är mellan hur eliten i traditionellt och långlopp tränar jämfört med motionärernas träningsupplägg.

1998 världscupdebuterade 17-åriga Anna-Karin Strömstedt i världscupen i längdåkning. Under karriären vann hon en världscupstafett, detta 2007 (tillsammans med Lina Andersson, Charlotte Kalla och Britta Johansson Norgren), åkte ett VM och ett OS. I det senare var hon med i en oerhört rafflande medaljkamp på slutsträckan i stafetten. Det slutade med fjärde plats för det svenska laget vid OS-stafetten 2006 i Pragelato.

Några säsonger senare tog hon klivet över till skidskytte, och det blev världscupdebut 2010 och totalt fyra säsonger på världscupnivån innan hon la elitkarriären på hyllan.

Men definitivt inte närkontakten med skidsporterna.

Under de två senaste säsongerna har hon varit expertkommentator för Viaplays sändningar från världscupen (och förra året även VM i Planica) i längdåkning.

43-åriga Strömstedt bor sedan cirka ett decennium tillbaka i Norge.

Och hon ser flera anledningar till att Norge, sett över ett längre perspektiv dominerat längdåkningen:

— Jag tror att träningen bland elitåkare från olika länder ser relativt liknande ut. Men en skillnad i Norge är att det finns en sån enorm bredd. Det är så många som satsar från junioråren. Det gör att om det faller ifrån åkare på norska sidan så syns det inte på samma sätt som i Sverige där det är så många färre som elitsatsar, säger Strömstedt.

langd.se har under de senaste veckorna gjort historiska återblickar med hur många åkare och nationer som slagit sig in bland de tio bästa i världscupen och Ski Classics. (Länkar till dessa sammanställningar hittar du i slutet av artikeln)

Och det är med något enstaka undantag stor norsk dominans.

Det man kan se är också att den norska dominansen, framför allt i världscupen i längdåkning, blir allt tydligare på herrsidan, medan det på damsidan har svängt och där Sverige nu dominerar.

Detta är en tydlig skillnad jämfört med för omkring ett decennium sedan:

— Backar vi tio år så var ju Marit Björgen och Therese Johaug extremt dominerade. Och det var fler som hängde på bakom dom. De satte en standard kring hur man tränar och pushade andra att träna. Men det är ju långt ifrån alla som fixar att träna så. De är, på en rad sätt unika, individer och idrottare, säger Strömstedt och fortsätter:

— En tydlig skillnad mellan landslagsverksamheten i Sverige jämfört med Norge är att det i det norska landslaget är en tränare som är ansvarig för landslagets alla aktiva. På svenska sidan har ”nästan alla” aktiva olika tränare, och det finns ju givetvis både för- och nackdelar med båda varianterna.

Ser träningen annorlunda ut nu jämfört med när du slog igenom?
— Jag skulle säga att grunden är väldigt liknande. När det gäller de fysiologiska förutsättningarna för att åka fort på skidor, så har ju inte de förändrats. Detta även om det har skett en förskjutning åt att bli fler lopp med gemensam start. Men det är ju inget hokus-pokus i träning. Sen har det blivit ett ökat fokus på teknik. Det är fler som är inne och verkligen ”utmanar” detaljerna. Testar gränserna. Jag kanske skulle säga att alla är lite mer lika Gunde Svan nu, säger Strömstedt och fortsätter:

— Jag upplever att all träning blivit mer specifik nu. Man tränar mer teknik, styrka och försöker utveckla de delar som man är bäst på. Alla längdåkare stakar mer nu jämför med för cirka 15 år sedan och de har även blivit starkare i överkropp och bål.

Men olika konditionsidrotter har ju olika tänk; i löpningen är det väldigt många som tränar dubbeltröskel; i långlopp väljer fler att köra ett längre pass varje dag snarare än två kortare pass. Finns det trender i detta?
— Jag tror att det är väldigt individuellt vad som passar varje individ och vad man responderat bäst på rent träningsmässigt. När det gäller ett längre pass per dag är det något som de traditionella åkarna också kör, men inte i lika hög grad som långloppsåkarna. Det är vanligare inom friidrotten med dubbeltröskelupplägget, men det finns skidåkare som, framför allt in mot säsongen kör dagar med dubbla tröskelpass. På det sättet kan du enklare periodisera träningen och få mer tid till att träna mycket under perioder med mycket träning.

Vilka är den största skillnaden i hur elitåkare tränar kontra motionärer?
— Det finns många. Men om jag ska generalisera så tror jag att det är den variation som en elitåkare har är den största skillnaden. Detta med långa lugna pass, med låg ansträningsgrad, för att bygga volym och en grund och för att du sedan ska kunna trycka på under veckans i de flesta fall två eller tre intervallpass. Den variationen i intensitet ser helt annorlunda ut bland motionärerna där det kanske blir lite ”gubbträning” med en timme där man är ute och kör på ganska hårt och så känner man sig nöjd när man kommer hem och har fått svettas. Det är absolut inget fel i detta, men det är tydliga skillnader i upplägget, säger Strömstedt.

Här hittar du sammanställningarna
Damer längdåkning
Herrar längdåkning
Damer skidskytte
Herrar skidskytte
Damer Ski Classics
Herrar Ski Classics