Om fem år är det åter dags för ett VM på hemmaplan för de svenska längdåkarna. Vid det senaste hemmamästerskapet (Falun 2015) tog Johan Olsson en medalj av vardera valör. Här berättar han om betydelsen av ett hemmamästerskap; om den euforiska glädjen och den bottenlösa besvikelsen samt om betydelsen att vid VM 1993 som tolvåring se Sture Sivertsen sträcka ut i sin ”massiva diagonal”.

Vi backar klockan till 1993. Det är VM i Falun. I mästerskapets skälvande sluttimmar på tävlingarnas sista dag ”räddar” Torgny Mogren mästerskapet för svensk del när han inför ett öronbedövande jubel åker hem femmilen.

Men faktum är att det redan några dagar tidigare fötts framtida mästerskapsdrömmar för en tolvåring med rötterna i Västerås.

Namnet: Johan Olsson.

— Jag skulle säga att det var oerhört betydelsefullt för min del att få uppleva det mästerskapet på plats. Vi var på resa till VM i Falun med Jämtland-Härjedalens Skidförbund. Motivationen av att få vara där var en ytterst bidragande orsak till det driv jag hade på skidåkningen. Det är det som gör att det blir så viktigt att vi har VM, för det är skillnad att se en världscuptävling jämfört med ett VM inför kanske 50 000 åskådare, säger Johan Olsson.

Vad minns du starkast?
— Det var ju dels all publik; hur mycket folk det var på innerplan. Jag hade sett Torgny Mogren träna någon gång tidigare så det var inte något nytt för mig. Men det var häftigt att se de där röda dräkterna. Dählie. Smirnov. Men det allra starkaste minnet är nog ändå Sture Sivertsen och hans diagonal. Hans massiva diagonalåkning. Det och den byggde drömmar, säger Olsson.

Sture Sivertsen under VM i Falun 1993. Sivertsens diagonalåkning var en bidragande orsak till att Johan Olsson satsade på elitkarriär i längdåkning. Foto: Bildbyrån

Vi flyttar framåt i den olssonska karriären. En karriär som skulle visa sig bli lång. En melodifestivalsinspirerad snabbrepris indikerar att han gjorde världscupdebut 2001; han gjorde sitt första VM 2005; OS-debuterade året därpå. 2008 vann han sitt första världscuplopp.

Och när han la skidorna på hyllan, åtminstone elitmässigt, 2017 hade han hunnit samla ihop sex OS-medaljer (varav två guld; stafetterna 2010 och 2014); samt åtta VM-medaljer (varav två guld; femmilsbragdsolokörningen i Val di Fiemme 2013 och 15 kilometer i Falun 2015).

Beslutet om att Falun skulle stå som värd för VM 2015 fattades i turkiska Antalya 2010. Men faktum är att det var först ett par år senare som Olsson återupplivade de där VM-drömmarna om Falun från 1993:

— Som elitidrottare handlar det så mycket om nästa dag, nästa vecka och nästa säsong. Du orkar helt enkelt inte rent mentalt ha en för lång tidsaxel. Så för egen del började jag lägga mitt fokus mot VM i Falun efter OS i Sotji säsongen innan. Däremot är det väldigt viktigt för exempelvis skidförbundet som kan bygga en näringslivsmässig struktur kring de satsningar som behöver göras för att inkorporera företag och näringsliv i sponsorverksamheten. Där ett VM innebära en satsning mot yngre förmågor och bygga dessa på ett förbundsmässigt plan där satsningen och möjligheten ges att samla sponsormedel, kraft och motivation i en riktning, säger Olsson.

På VM i Val di FIemme 2013 gjorde Johan Olsson ett av skidhistoriens mest uppmärksammade lopp när han redan tidigt gick loss, och solokörde hem guldet efter en bragdinsats, och det loppet var en drivkraft även till VM i Falun två år senare:

— Jag byggde mycket av mina drömmar kring att försöka försvara mitt femmilsguld. Det hade varit en enorm milstolpe att lyckas vara världsmästare så länge. Och det var ju så även om jag blev mästare på ”fel distans” i Falun.

Petter Northug, Norge och Johan Olsson, Sverige, tackar varandra efter herrarnas 50 km masstart i klassisk stil under skid-VM den 1 mars 2015 i Falun. Till höger Anders Södergren, Sverige. Foto: Bildbyrån

Känns det som ”fel distans”?
— Alltså femmilen var ju det jag hade siktat mot och att jag inte lyckades försvara guldet trots att jag var i en glimrande form skapade en bottenlös besvikelse. Jag var extremt besviken även om jag förutsättningarna var emot mig den dagen där det var enormt blött och maximalt tungfört. Det var omöjligt att ligga först. I bilen hem på E4:an norrut var det besvikelsen över att det ”bara blev brons” som var starkast. Men samtidigt var jag oerhört stolt över mitt mästerskap. Stafettsträckan var nog det bästa loppet i karriären och det är ju en ynnest att få lyckas och stå i rampljuset under ett hemmamästerskap. På 15 kilometer visste jag redan innan att detta skulle vara något som passade mig, säger Olsson och fortsätter:

— Det var väldigt löst och jag fick, för att dra en bilparallell, åka med ägg under fötterna. Det gick inte att trampa med full kraft utan det gällde att vara nätt med fötterna och känna av jur mycket underlaget gav vika och balansera på det. Och det är något som passar mig. Jag gick ut hårdare än vad jag normalt sett gör i förhoppningen om att förhållandena fortfarande skulle vara dugliga. Och jag gjorde ett strålande lopp. De tre sista kilometrarna var extremt bra. De är svåråkta, där det är kurvigt och lätt åkning där du måste åka väldigt fort. Och det är svårt att åka fort när du är trött, haha. Jag kände när jag satt i den där ledarstolen att de måste åka riktigt fort för att de ska slå mig.

Men så blev det inte. Olssons segermarginal till fransmannen Maurice Manificat var knappt 18 sekunder.

— Att få vinna det där guldet i Falun är det känslomässigt största i karriären. Sen är väl femmilen i Val di Fiemme min främsta bedrift med tanke på svårigheten att göra ett sånt lopp under en femmil. Men det där att vinna på hemmaplan är något som man drömmer om som liten grabb, och det egentligen oavsett vilken sport du håller på med. Det är ju det som sker när du härmar publikjubel och sparkar fotboll mot någon vägg. Att sen få stå där framför 50 000 åskådare med armarna i skyn och det bara dånar av publikjubel, då fattar man efteråt att detta får jag aldrig uppleva igen. Det var verkligen en dröm som slog in, säger Johan Olsson.